things i will never say
När jag var liten hade jag en mardröm. En dröm som fortsatte att komma tillbaka, vad jag än gjorde. Inte så att den kom varje natt, nej nej, men någon gång här och där. Det kunde dröja dagar, månader eller år mellan varje gång men en sak var säker - den kom tillbaka. I drömmen bor jag fortfarande i vårt hus i Roma. det är ett stort hus, nummer femtiotvå, brunt och vit och med en stor trädgård. Vi har en sandlåda, gungor och träd över allt. Längst bak på gården står det ett litet hus, ett hus vi brukade hyra ut till sommar-turister som inte hade någon stans att bo.
Min bror och jag ville alltid bygga en trädkoja. Jag tror vi började, vi spikade i en planka i ett träd, det var en början på en stege. I min dröm sitter vi inne i vårat vardagsrum. Det är dag. Jag säger att jag skall bygga på min koja, jag vill ha med min bror, min mamma eller min pappa. men alla vägrar. ingen vill följa med. så jag går ut själv, det är mörkt. jag har min hammare, och jag har mina plankor. jag försöker bygga på min koja, men jag hör ljud. jag kan inte se något, förens jag tittar upp mot taket på den lilla stugan. där står det någon. bara en skugga, men skuggan rör sig, kommer emot mig, anfaller mig. jag kommer inte ihåg hur min dröm slutar, jag vaknade alltid upp skrikande, men jag tror jag dog.
Det var min värsta mardröm.
Och jag fortsatte att drömma den här drömmen tills jag var kanske nio år.
Jag har inte haft en mardröm sen dess. inte en enda på sex år.
men jag kommer aldrig att gömma känslan av panik när jag såg skuggan uppe på taket, om jag skall vara ärlig har jag tårar i ögonen när jag skriver det här. jag är rädd. Jag är rädd för en liten flickas mardröm. jag är rädd för taket med skuggan, jag hatar sjukhus och mörkt vatten är det värsta jag vet. nu vet ni. jag är rädd, och jag tror aldrig rädslan kommer gå över.
Min bror och jag ville alltid bygga en trädkoja. Jag tror vi började, vi spikade i en planka i ett träd, det var en början på en stege. I min dröm sitter vi inne i vårat vardagsrum. Det är dag. Jag säger att jag skall bygga på min koja, jag vill ha med min bror, min mamma eller min pappa. men alla vägrar. ingen vill följa med. så jag går ut själv, det är mörkt. jag har min hammare, och jag har mina plankor. jag försöker bygga på min koja, men jag hör ljud. jag kan inte se något, förens jag tittar upp mot taket på den lilla stugan. där står det någon. bara en skugga, men skuggan rör sig, kommer emot mig, anfaller mig. jag kommer inte ihåg hur min dröm slutar, jag vaknade alltid upp skrikande, men jag tror jag dog.
Det var min värsta mardröm.
Och jag fortsatte att drömma den här drömmen tills jag var kanske nio år.
Jag har inte haft en mardröm sen dess. inte en enda på sex år.
men jag kommer aldrig att gömma känslan av panik när jag såg skuggan uppe på taket, om jag skall vara ärlig har jag tårar i ögonen när jag skriver det här. jag är rädd. Jag är rädd för en liten flickas mardröm. jag är rädd för taket med skuggan, jag hatar sjukhus och mörkt vatten är det värsta jag vet. nu vet ni. jag är rädd, och jag tror aldrig rädslan kommer gå över.
Kommentarer
Trackback
