love farewell
Jag är jävligt besviken på dig. Helt ärligt trodde jag mer om dig. Du har själv sagt att hon är som en dotter för dig, att hon är en i familjen. Och nu helt plötsligt för att hon inte är hemma hos oss varje dag räknas hon inte längre? Vad säger det om dig?
Det du sa, du har ingen rätt att säga det. Du vet vad dom betyder för mig, du vet och ändån säger du det.
Som jag sa till dig, när jag är ledsen och när jag mår dåligt, vart går jag då? Med vilka pratar jag med och vilka är det som tröstar mig och får mig att må bättre? Det är till dom - min andra familj.
Vem är då jag? frågar du. Du är ingen. Du är han som inte ens märker när jag mår dåligt. Det är den du är.
Min respekt för dig gick precis från hundra till noll. Och helt ärligt älskar jag dig mindre, jag hatar dig inte. Du är min pappa, jag kan inte hata dig. Men min kärlek till dig minskade precis något otroligt.
jag vet inte vad jag ska säga, det finns så mycket jag vill säga men jag vet inte hur jag ska få ut det. Jag är chockad och jag är upprörd. Jag kan inte fatta att du precis sa det du sa. Du kan helt ärligt dra åt helvete, och jag menar det.
Du är bara på gränsen till min pappa just nu, och det kommer dröja länge, jävligt länge, innan min respekt för dig är tillbaka.
"Du är precis lika jävla dan som farmor, lika jävla fucking pantad."
