Andrea Strömberg

Nu hann det ikapp mig igen. När jag trodde att jag inte längre kunde känna,
att sveket inte längre gjorde lika ont och att tårarna var slut. Då kom det. Nu kom det.
Jag hade iallafall rätt när det gällde en sak.
Mina tårar är slut.
Nu mera är det mest som ett stort tomt hål, en hulkande röst på gränsen att brista,
luft som inte längre når fram till lungorna och en smärta värre än någonsin.
Det gör ont, såinutihelvete.

Inte bara pappa, allt.
Jag saknar min bästa vän.
Det är nog det som är värst.
Jag saknar dig.